......att de aldrig tar slut!
Sjukt jobbigt när man inte kan påverka själva incidenten. Typiskt nog vid en situation under matchen slänger jag mig i anfallet mellan 2:an och 3:an och deras 3:a slänger sig på något konstigt sätt och jag kommer i 110 km/h och hoppar och självklart landar jag på henne och vrickar fotleden. I stundens hetta när hjärnan inte är helt med och man är ivrig och vill spela, gör man kanske inte alltid kloka beslut. Jag valde att spela vidare och spelade för den delen hela matchen (kändes kanon) men så här i efterhand när jag är lite efterklok, inser jag att jag borde ha klivit av. Man lär sig aldrig!
Istället för att roa mig med mina tjejkompisar som haft myskväll och sedan vidare till Lillan, har jag legat i sängen, hårt lindad kring fotleden i högläge. Fick lite dåligt samvete att jag lämnade återbud till tjejerna men när man inte känner sig helt kry och det gör ont, fanns det egentligen inget annat alternativ.
Hård lindning och i högläge är inte det jag hade planerat min sista helg innan jobb.
Imorgon är det viktigt att få igång blodcirkulationen, så det blir promenad med Hugo efter uppstigning! Gäller att inte bli lat när man stukar fotleden, tvärtom så ska man få igång rörligheten och blodcirkulationen så fort som möjligt, även om det gör ont. Det är skillnad om man bryter foten eller får spricka men vid en vanlig stukning så är det endast till att bita ihop och köra! På måndag ska det tränas som vanligt minsann!
Happy thoughts! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar